KlaraSvensson

What a feeling. Jag la mig kl 23.00 igår kväll och gick upp 10.30 imorse.

Har inte uppdaterat de senaste dygnen, men de innefattade bland annat träff med girlsen på Mille, träning såklart, Teamworkande, skola med fokus på argumentering och säljteknik, välsmakande Canneloni och premiär av mina lite för utsvängda jeans.

Denna helgen ska jag bara chilla. Jag vet att det är ett smått pubertalt uttryck men det är väldigt väl beskrivande av vad jag tänker göra, eller snarare inte göra.
Har känt mig lite förkyld de senaste två dagarna vilket inte känns särskillt välkomnande. Hade en liter feberatttack häromnatten också. Så på dagens träning valde jag att inte komma upp i maxpuls. Bättre att CHILLA då.

Skogstrollet eller som jag döpt henne till "The cripple" var back from the hoods bokstavligen talat. Shippen som hon också kallas har tvingats leva friluftsliv hela veckan, ett projekt man är påtvingad om man läser till idrottslärare.
Skönt att ha henne tillbaka.



Hittade en märkligt photoshopad bild som någon tog på oss två på Julgalan i december förra året.
Jag ser ut som en bondmora med gult hår och Shipra ser ut som hon är tolv.

Jag kan faktiskt förstå H.S.B när man ser denna bilden. Vi, två av hans så kallade adepter ser inte särskillt förtroende ingivande ut. Seriöst är väl det ord som man sist förknippar med denna bild.
- Den ena är mer värdelös än den andra, generationen som Gud glömde, en skock odugliga getter, brats som inte vet vad 1+1 blir utan en miniräknare är alla citat som florerar i vår träningslokal.
H.S.B måste vara en modig och ytterst tålmodig man som ser över dessa egenskaper. På något vis ser han ändå en pontetial långt långt därinne hos oss. Och tur är väl det!

Här är en sjukt fin låt som jag hörde häromdagen när jag och F kollade på Torsk på Tallin.
Fred Åkerströms -Jag ger dig min morgon. Mild låt. Hjärtskärande vacker. 

Ikväll ska Dalkullan Holgersson gå match i Falkens Cup. Skoj! Hon kommer med mycket stor sannolikhet safta loss.

På återhörande.

Jag är glad. Jag kan slåss igen. Igår kväll på träningen kunde jag slå till 90 % fullt ut på plattor med H.S.B.
Idag på träningen så sparrade jag x antal ronder med min kära Emil. Det gick bra, han hade klara besked på att inte slå mig på den onda sidan. Träningen avslutades med mjölksyreintervall på säck . Jag känner mig i bra form, det saknas lite tempo i kroppen nu efter att jag inte kunnat träna riktigt normalt. Jag var tät och lyssnade på träningen idag.
Det var nog ett bra initiativ. Det är tur att jag har H.S.B, han kan sina saker.

Har fått reda på att jag har match mot danskan Gry Espensen den 5 oktober i Stockholm. Ska bli skoj! Roligt också att Robin hänger med och får match. Shippen är för tillfället försvunnen på någon mystisk surviver camp med skolan i någon skog. Jag känner med henne och hoppas att hon överlever. Hon kommer också joina Stockholm.

Igår var jag på Ängdalaskolan och höll två föreläsningar om boxning och elitidrott. Det var roligt och utmanade på en och samma gång. Det svåraste var att lägga nivån lagom för det äldre eleverna. Mitt andra föredrag som jag höll för de yngre barnen var lättare, sjukt roliga var de. Jag fick bland annat dessa följande frågor.

Barn  - Om det skulle bryta sig in en inbrottstjuv mitt i natten hos dig. Hade du slagit honom då?
Jag - Ja, om han hade varit mitt framför näsan på mig hade jag nog gett honom en snyting i självförsvar.

Barn - Om någon hade skjutit din mamma. Hade du slagit den då!?
Jag - Nej, även om jag nog hade velat så hade jag inte fått göra det. Jag hade fått slå av mig på en boxningssäck istället.

Barn -Men om han hade varit utklädd till en boxningsäck??

Ja, vad svarar man på den brilljanta kontringen? Det roligaste med att föreläsa för de yngre barnen var just grejen hur man lyckads fånga in deras intresse genom att hela tiden ställa motfrågor. Barn är sjukt smarta.

Min tisdag har förövrigt varit trevlig. Började i och för sig lite regnigt under löpturen innan frukost. Men jag tänker inte klanka ner på vädret, det får man ta om man diggar hösten. Sen var det skola. Gunnar, vår lärare i affärsmannaskap/förhandling och säljteknik är väldigt härlig. Skoj med någon som har en så skön inställning och energi, det smittar av sig!
Idag var jag lite för flamsig i klassrummet dock, kan lätt bli så. Och jag som inte har börjat knarka rosenrot ens.
Vad kan det då bero på?

Jag vill även tillägga att jag jobbar på det här med finna ro i vardagen. Så igår tappade jag upp ett varmt bad, tände ljus och hittade till min stora förvåning en cd-skiva med delfinmusik. Yes, tänkte jag. Kan det bli bättre, delfiner bör vara ett säkeret kort för att finna inre ro, liksom.
Efter massa bestyr hade jag fixat värsta ljudanläggningen i badrummet. (pall med cd-spelare). Men efter att jag tryck på play och hoppat ner i mit badsaltade vatte fann jag tyvärr ingen ro. Det enda jag fann var läten, kuttrande och skrikande läten av dessa suspekta däggdjur. Till dessa kvidande skrik hade producenten till skivan lagt till toner. Tänk okänsligt klinkande på ett piano. Efter fem minuter visualiserade jag inte inre bilder av sandstränder och svajande palmer. Jag visuliserade mig själv, med en k-pist och en flock mycket döda delfiner. Jag kan inte förstå hur man tänker när man komponerar ihop en relax skiva med skränande delfinskrik. Varför liksom inte lika bra slänga till signatur låten från Psyco eller Jaws när man ändå är igång.
Delfiner är för övrigt ett mycket överskatta djur. Är dom verkligen söta eller är det inte en bissarr Flipper effekt som vi lyckats ta oss ur. Delfiner lever på att de är good fish verses bad fish (haj). Fegt, tycker jag.

Svanar is the shit däremot. Jag älskar Camille Saint-Saens musik, speciellt djurens karnival. Jag tror det var hans sista verk han skrev innan sin död. Camille blev inspirerad till detta efter att ha besökt cancersjuka barn på ett sjukhus, han  ville förgylla deras värld med skön avkopplande musik. Jag tycker att han lyckades duktigt. Förrutom den klassiska svanen gillar jag elefanterna och sköldpaddorna bäst.

Sov gott.

 

Min helg har varit märklig. 
 
I fredags eftermiddag träffade jag upp Felicia efter skolan. Vi gick lös på H&M tillsammans, det resulterade  bland annat i ekologiska undekläder och ett par marinblå chinos. Jag och Felicia tycker  att det är sjukt roligt att hitta roliga accessoarer till våra enhetliga basgarderober.
Vi hamnar lätt i ett verbalt shoppning träsk där vi missbrukar adjektivet "roligt".

-Tänk vad roligt till ett par jeans och en t-shirt! Utbrister vi.
- Mönstrade knästrumpor! Gud vad skoj!

Eller som när vi hittar leggings med en dragkedja längst ner. - Sjuuukt roligt!
Vi har insett att det låter väldigt löjligt att tycka något är roligt. Bara för det så säger vi det om allt nu.
Efter vårt roliga inhandlande käkade vi senare middag hemma hos mig och såg på Mystic River. Jag fick gåshud över Sean Penns "acting skills". Mild.

Efter att Felicia begav sig hemåt somnade jag. Och om jag sov. Jag väcktes kl 15.05 på lördagseftermiddagen av min kära mor som började ifrågasätta om jag var vid liv. Jag förstod ingenting när hon väckte mig, inte vilken dag det var, vad jag skulle göra etc. Det var obehagligt. Det är inte riktigt normalt. Jag vet att jag hade viss sömnbrist men såhär pass? Jag hade huvudvärk dagen ut på grund av för intensivt sovande. Det gott folk är märkligt.

På lördagskvällen åkte jag in till stan för att träffa min classmate Christel. Hon var på danshumör, jag hade mest huvudvärk. Vi satte oss på Koi. Eftersom jag inte hade ätit någon middag ville jag ha föda mot slutet av kvällen. Detta intog jag på Burger King i form av ett Kids Meal, jag fick en suspekt pokémon figur.

Nästa incident orkar jag inte skriva om eftersom den visar på en bitter förlust av 2800 riksdaler.
Nej, jag var inte på Kasinot. Nej, jag hetsåt inte samtliga menyer på Burger King. Jag förlade dock min plånbok på ett mycket opassande ställe. Suck.

Idag har jag inte sovit halva dagen. Det känns bra. Jag har varit ute och sprungit bland fälten i det härliga vädret. Revbenet känns mycket bättre. Skönt. Nu ska jag snart börja fila på min föreläsning som jag ska hålla för två skolklasser imorgon. Det handlar om livet som elitidrottare och boxning. Såklart. 

Senare ska jag hem till Felicia och laga mat. Trevligt. Nu kan jag tilllaga hela två maträtter...om omelett räknas.


 Såhär roligt kan vi ha det.
 

Adjö.



 

Är det bara jag som reagerar på att TV4:as halllåa presenterar Eva Röses karaktär i den nya serie Främmande fågel som en stark kvinnlig polis!?

Vadå stark? Måste vi tillägga att det är en stark mentalt eller fysisk kvinna bara för hon är polis?
Säg att hon är polis, eller säg att hon är en stark individ.

Jag blir faktiskt vred. Är det någon gång man presenterar en manlig polis och behöver stärka dess genus med stark?

"Här är Peter Haber som Martin Beck - En stark manlig polis."
Säger man så? Nej precis.

Det är kanske en petitess men jag stör mig ändå. Löjligt.

Idag har jag varit på Teamwork. Vi är många på kontoret nu vilket är gemytligt. Mitt alterego Carl har återkommit från studier och skall fullfölja sin praktik. I tisdags var jag med på kundmöte tillsammans med vår nya säljare Matthias,det var roligt. Skoj att få komma ut och se olika slags företagsverksamheter närmre, och framförallt att få sälja!
Min manager a.k.a Wrempan skall göra ett personlighetstest på mig i ren övning, ett OPQ. Jag tror inte han vet vad han ger sig in på. En mer komplex människa än mig får man leta efter.

Mitt arma revben spökar fortfarande, sprickan håller väl på och läker nu därav smärtan. Det funkar att löpträna, men annars är det bara lätt skugg som jag kan utföra för tillfället. Men jag får se det positivt, det kommer finnas mycket förtryckta agressioner som behöver få utlopp. Detta får jag filtrera i nästa match!

För övrigt njuter jag nästintill perverst av detta höstväder. Det är så här vädret skall vara, allt annat är fel. Vår, sommar och vinter är de tre första misslyckade årstidsförsöken Gud gjorde som hänger kvar i rent variationssyfte. Hösten är ett normalt tillstånd att verka i både klädesmässigt och hälsomässigt. Låt det inte ta slut på mycket mycket länge. Jag har annars planer på att fly till Canada eftersom min erfarenhet säger att det landet har perfekt höst året om. Då det är en mycket subjektiv bild och bedöming av landet så känns flyttvalet lite osäkert, men det hade varit värt att testa.

Nu måste jag sova. Jag har varit jätte trött denna veckan, nästan så att jag känner att det är dags för en omgång rosenrot.
Imorgon är det skola, sen möjligtvis ett styrkepass på Atleticum med Shippen och Johan.  


(Sött att jag i tidigare inlägg använt mig av uttrycket stående elóge. Klara, klara klara ibland..undrar jag.)

Sov gott.

Det har varit ett tag sedan jag skrev här sist. Ibland går det perioder då jag helt enkelt inte känner för att skriva. Då är det bäst att avstå tills jag åter igen känner mig motiverad att fläka mig över tangentbordet.

Jag har varit lite nere denna veckan, trots att det bara hunnit bli onsdag. Anledningen till detta beror väl på lite olika saker. Jag var, som vissa av er känner till i Ungern förra veckan och tävlade i Witch Cup (ja det står för häxornas cup). Innan vi i landslaget åkte till Ungern hade vi ett pre-camp i Stockholm på Bosön. Allt kändes jätte bra, formen och fysiken var bättre än någonsin. 
Detta var tredje året i rad som jag var med i denna turneringen. Första gången var jag lite mer trind om kinderna och gick i 70 kg klassen och vann guld. Då gick jag två matcher. Mötte en kajhänt tjeckiska i semin och vann sedan finalen mot kära Yvonne från Danmark.
Förra året tog jag silver i 63 kg klassen. Jag mötte först en ungerska som jag stoppade i första? eller andra ronden. Andra matchen gick jag mot en slovenska som såg ut som en fågelunge. Hennes tränare kastade in handuken i andra ronden. I finalen fick jag möta "charmtrollet" från Tjeckien. För att ni ska kunna visualisera hennes utseende tänk en groda med abnorma käkar, rakad skalle och en kran som kallas duga. Lägg sedan till en mentalsjuk blick så blir nog bilden målande klar. I finalen kroknade min kropp, den var tyvärr lite matt efter x antal dagars vikttagning. Det var surt att förlora mot henne då jag visste att jag var den bättre boxaren. Men jag fick ju min revansch mot henne på EM i Vejle när jag vann över henne i åttondesfinalen.

Nu i år gick jag även i 63 kg klassen. Lottningen för första matchen föll på turkiskan Gulsum Tatar, en tjej som varit med i gamet länge. Då hon har gått i 60 kg klasse har vi aldrig tidigare mötts. Jag har personligen alltid tyckt om att möta turkiskor, vilket kan höra ihop med det faktum att jag aldrig har förlorat mot någon. Tills nu det vill säga.
Gulsum är som vi på skånska säger kajhänt och som man internationellt kallar för en south pole boxare, hon går alltså med högern före. Detta kändes inte oroande eftersom jag är van vid att sparra mot Emil de la Hoya på klubben och Nina. Men Gulsum låg inne med en snabb vänsterslugga som kom från liksom ingenstans. Hon är slug den där. Det var en intressant mtach. Tempot fanns där, jag var fräsch konditionsmässsigt. problemet var en slags matthet mentalt. Det fanns något som gjorde att den där glöden eller jävlar annammat inte kunde nå fram trots att jag såg vad jag ville göra. Detta kan bero på olika saker, en rätt avgörande del var lite för mycket viktagning av vätska. Jag hade redan vunnit min match mot vågen, det sög lite väl mycket energi.

Det är lätt att vara efterklok hit och dit. så jag väljer istället att fokusera på vad jag lärt mig och vad som var bra. Jag fick möjligheten att boxas mot Gulsum vilket kommer vara av stor nytta inför nästa möte. Jag har nått stor insikt om hur lång tid jag ska värma upp för att vara så fysiskt fräsch i ringen som möjligt. Jag vet också att förluster härdar så in i helvete. Det är för jävligt att förlora rent ut sagt. Det är frustrerande och kämpigt. Men om man vill hålla på med denna sporten så hör det till. Några av de viktigaste och mest avgörande matcherna i min karriär har varit svidande förluster, sen har vändpunkten infallit sig.
Denna säsongen har jag haft svidande "mother" förluster mot Katie Taylor och nu Gulsum. Tatar Men det är inget jag skäms över för dessa brudar kan verkligen slåss och jag bugar och bockar för deras skills, de är yppersta världselit. Gulsum slog en lite fraktur på mitt högra revben til exempel, hon borde ha en stående éloge för det. Hon blev även utsedd till turneringens bäste boxare.
MEN vad som är viktigast är att jag vet att jag kan slå båda två, det är en fråga om tid och plats.

Shippen var grym och vann sin klass 52 kg. Hon slog regerande världsmästarinnann från Indien. Det var riktigt skoj att se, Shippen hade optimalt fokus och köttade in vänsterkrok efter vänster krok. Även min lilla Nathalie Lungo i 46 kg och Tatti vann i 57 kg. Wohooo!

Det var roligt att hänga med alla i laget. Annsan och Jensan har fört in uttrycket "mother" överallt på både gott och ont. Det kan lätt missbrukas.
Jenny gjorde två grymma matcher som gav henne ett brons. Manna förlorade mot en gammal ungersk räv på poäng, Anna var den bättre boxaren men fick inte allt att stämma, vilket är avgörande på denna nivån. Min Dalkulla fick på hennes 20 års dag möta hårda holländskan Marichelle. Det var en bra välboxad match som tyvärr slutade i poängförlust för Ronja, men nästa gång så. Stackars Kos fick inte ut hela sin boxning på grund av sin dumma fotskada mot en fransyska.

Jag träffade min kära Ungerska Gubbe som brukar hänga på Witch Cup. Jag fick en till ungersk nalle i en nyckelring. men eftersom jag redan har en donerade jag den till vår egen Bumbibjörn Nate.

Såååå, nu hoppas jag att folket är nöjda med min långa reflektion. Det finns en liten risk att jag ställer upp i Öresundscupen i helgen. det beror lite på mitt arma mother revben. Vill inte gärna förvärra skadan.

Allmän fråga. Finns det något skräckinjagande och pondusförstärkande med att få smeknamnet "Babyface" av sin motståndare?


Vore tacksam för svar.

Sov gott!