KlaraSvensson

Det har varit ett tag sedan jag skrev här sist. Ibland går det perioder då jag helt enkelt inte känner för att skriva. Då är det bäst att avstå tills jag åter igen känner mig motiverad att fläka mig över tangentbordet.

Jag har varit lite nere denna veckan, trots att det bara hunnit bli onsdag. Anledningen till detta beror väl på lite olika saker. Jag var, som vissa av er känner till i Ungern förra veckan och tävlade i Witch Cup (ja det står för häxornas cup). Innan vi i landslaget åkte till Ungern hade vi ett pre-camp i Stockholm på Bosön. Allt kändes jätte bra, formen och fysiken var bättre än någonsin. 
Detta var tredje året i rad som jag var med i denna turneringen. Första gången var jag lite mer trind om kinderna och gick i 70 kg klassen och vann guld. Då gick jag två matcher. Mötte en kajhänt tjeckiska i semin och vann sedan finalen mot kära Yvonne från Danmark.
Förra året tog jag silver i 63 kg klassen. Jag mötte först en ungerska som jag stoppade i första? eller andra ronden. Andra matchen gick jag mot en slovenska som såg ut som en fågelunge. Hennes tränare kastade in handuken i andra ronden. I finalen fick jag möta "charmtrollet" från Tjeckien. För att ni ska kunna visualisera hennes utseende tänk en groda med abnorma käkar, rakad skalle och en kran som kallas duga. Lägg sedan till en mentalsjuk blick så blir nog bilden målande klar. I finalen kroknade min kropp, den var tyvärr lite matt efter x antal dagars vikttagning. Det var surt att förlora mot henne då jag visste att jag var den bättre boxaren. Men jag fick ju min revansch mot henne på EM i Vejle när jag vann över henne i åttondesfinalen.

Nu i år gick jag även i 63 kg klassen. Lottningen för första matchen föll på turkiskan Gulsum Tatar, en tjej som varit med i gamet länge. Då hon har gått i 60 kg klasse har vi aldrig tidigare mötts. Jag har personligen alltid tyckt om att möta turkiskor, vilket kan höra ihop med det faktum att jag aldrig har förlorat mot någon. Tills nu det vill säga.
Gulsum är som vi på skånska säger kajhänt och som man internationellt kallar för en south pole boxare, hon går alltså med högern före. Detta kändes inte oroande eftersom jag är van vid att sparra mot Emil de la Hoya på klubben och Nina. Men Gulsum låg inne med en snabb vänsterslugga som kom från liksom ingenstans. Hon är slug den där. Det var en intressant mtach. Tempot fanns där, jag var fräsch konditionsmässsigt. problemet var en slags matthet mentalt. Det fanns något som gjorde att den där glöden eller jävlar annammat inte kunde nå fram trots att jag såg vad jag ville göra. Detta kan bero på olika saker, en rätt avgörande del var lite för mycket viktagning av vätska. Jag hade redan vunnit min match mot vågen, det sög lite väl mycket energi.

Det är lätt att vara efterklok hit och dit. så jag väljer istället att fokusera på vad jag lärt mig och vad som var bra. Jag fick möjligheten att boxas mot Gulsum vilket kommer vara av stor nytta inför nästa möte. Jag har nått stor insikt om hur lång tid jag ska värma upp för att vara så fysiskt fräsch i ringen som möjligt. Jag vet också att förluster härdar så in i helvete. Det är för jävligt att förlora rent ut sagt. Det är frustrerande och kämpigt. Men om man vill hålla på med denna sporten så hör det till. Några av de viktigaste och mest avgörande matcherna i min karriär har varit svidande förluster, sen har vändpunkten infallit sig.
Denna säsongen har jag haft svidande "mother" förluster mot Katie Taylor och nu Gulsum. Tatar Men det är inget jag skäms över för dessa brudar kan verkligen slåss och jag bugar och bockar för deras skills, de är yppersta världselit. Gulsum slog en lite fraktur på mitt högra revben til exempel, hon borde ha en stående éloge för det. Hon blev även utsedd till turneringens bäste boxare.
MEN vad som är viktigast är att jag vet att jag kan slå båda två, det är en fråga om tid och plats.

Shippen var grym och vann sin klass 52 kg. Hon slog regerande världsmästarinnann från Indien. Det var riktigt skoj att se, Shippen hade optimalt fokus och köttade in vänsterkrok efter vänster krok. Även min lilla Nathalie Lungo i 46 kg och Tatti vann i 57 kg. Wohooo!

Det var roligt att hänga med alla i laget. Annsan och Jensan har fört in uttrycket "mother" överallt på både gott och ont. Det kan lätt missbrukas.
Jenny gjorde två grymma matcher som gav henne ett brons. Manna förlorade mot en gammal ungersk räv på poäng, Anna var den bättre boxaren men fick inte allt att stämma, vilket är avgörande på denna nivån. Min Dalkulla fick på hennes 20 års dag möta hårda holländskan Marichelle. Det var en bra välboxad match som tyvärr slutade i poängförlust för Ronja, men nästa gång så. Stackars Kos fick inte ut hela sin boxning på grund av sin dumma fotskada mot en fransyska.

Jag träffade min kära Ungerska Gubbe som brukar hänga på Witch Cup. Jag fick en till ungersk nalle i en nyckelring. men eftersom jag redan har en donerade jag den till vår egen Bumbibjörn Nate.

Såååå, nu hoppas jag att folket är nöjda med min långa reflektion. Det finns en liten risk att jag ställer upp i Öresundscupen i helgen. det beror lite på mitt arma mother revben. Vill inte gärna förvärra skadan.

Allmän fråga. Finns det något skräckinjagande och pondusförstärkande med att få smeknamnet "Babyface" av sin motståndare?


Vore tacksam för svar.

Sov gott!