KlaraSvensson

Så då var man hemma igen, och skönt är det. Jag har fortfarande lite problem med min tidsuppfattning, men det lär väl snart försvinna.

Som säkert ingen har missat så förlorade jag min semfinal mot ryskan. Jävligt tråkigt. Det var en jämn match, jag hade 3-2 efter första, 5-5 i andra och i sista tog hon 3 poäng mer än mig. Hon var en värdig vinnare, i alla fall just den dagen då det räknades. Jag vet att jag kan vinna över henne, vad som saknades just den dagen var en klarhet och pigghet i kroppen. Jag hade inte den där "känslan"  naturligt, jag fick tvinga fram den, och tyvärr räckte det inte ända fram.
Det ska ju vara svårt så in i helvete i ett VM, om det hade varit lätt hade det varit SM, inte VM.
I min match  mot ukrainskan var jag omänskligt fokuserad, i alla fall under de två första ronderna. I ett VM ska man bibehålla detta extrema fokus, denna pigghet i mitt fall fyra matcher på raken.
Det var nog där jag föll, urladdning v.s omladdning.

Det är ganska lustigt när man nu kommer hem och möter folks reaktioner på min medalj. De flesta i min närhet vågar inte riktigt gratulera mig eftersom de känner mig, och de vet hur besviken och arg jag var när jag förlorde EM-finalen förra året. Då jag "bara" fick silver.

Men saken är att jag är nöjd över mitt brons. Jag är mer nöjd över detta brons än mitt oväntade VM-silver - 06 och mitt hårt pressade EM-silver -07.

Det har gått  nästan exakt två år sedan jag tog mitt  VM silver. Eftersom det var mitt första mästerskap och jag inte visste mer än någon månad innan avresa att jag var klar att för att delta fanns det inte så mycket att förlora som det fanns att vinna.
EM silvret  då. Något av det värsta jag varit med om, hela det året var en stress att komma tilbaka från armbågsoperationen och när jag väl var där hade jag inte hunnit få tillbaka min boxning i kroppen. Förväntningarna på en VM-två var även förklarligt höga. På någon vänster ( Och transvestit höger) lyckades jag ta mig till final. men i ringen  fann jag inte den där magiska känslan som jag haft i Indien. Känslan av att ha kontroll och framför allt roligt i ringen.
Silvret var inte värt något för mig, för jag hade inte ens fått visa hur bra jag egentligen kunde boxas.

Så kom VM i Kina. Detta mästerskap har funnits i planeringen sedan ett års tid, och det är en lång tid för en disträ människa som oftast tar en dag i taget. Hela året har handlat om att hitta min magiska känsla på VM, för när jag hittar den är jag grym. Vägen dit har varit dryg, jag har ifrågasatt om jag ens har haft den från första början.

Vad som var nytt i år och i min satsning var stöttningen från Malmö Idrotts Akademi. De har verkligen enbart hjälpt mig. Då man inte befinner sig på dagis ( allsvenskan, elitserien ) finns det inga läkare att springa till, inga förturer, inga löner att ta ut, inga  personliga rehabilitets tränare. Man står själv som idrottsutövare, jag som lyckligt lottad med en tränare och stöttande klubb i ryggen.
Via MIA fick jag  bland annat prova mental idrottsträning med Sverker Bengtsson, personlig styrke träning med Johan och näringsfysiologi. Om jag någon gång under detta år behövt hjälp med remisser till läkare eller dylikt har jag alltid fått omedelbar hjälp av MIA. Det om något är motiverande.
För när man lever i ett land som Sverige, där möjligheterna att livnära sig och träna under samma premisser som sina motståndare( Ryssland, Kina, Canada etc) är obefintliga, är all hjälp utifrån värd guld.
Vi i damernas svenska boxningslandslag mottar inga pengar för att kunna utöva vår sport, vi arbetar fulltid eller studerar fulltid, och vi tränar fulltid. Våra resor betalas dock med förbundets pengar, vilket vi är tacksamma för ( taekwando, kickboxning har det värre).
I Kina, i ringen hittade jag  min känlsa, sen som varit till stor del borta sedan Indien, Jag hade roligt i ringen, jag kunde skita i press utifrån och fokusera på det som är viktigt för mig. Nu höll denna känsla sig inte till semin, och det är den lärdomen jag tar med mig och ska jag jobba vidare med.

Något som är mindre motiverande är när man läser Sydsvenskans sportkrönikör Anja Gatus blogg inlägg här.
Jag är fantastiskt medveten om att man som offentlig idrottsutövare får stå sitt kast när man förlorar, tro mig. I sport handlar det om att just vinna eller förlora. I boxning är det däremot alltid vinna eller försvinna.
Jag vet inte egentligen vad jag vill skriva till dig Anja, ord är liksom överflödiga när någon som du sitter och briljerar så kreativt på tangent bordet med dina åsikter.

Nästa gång jag förlorar en semi final på VM ska jag bli riktigt riktigt arg, bara för din skull Anja. Kanske till och med gråter en skvätt. För vad är ett VM brons värt i en liten sport som damboxning?