Regn
Gud vad jag har njutit av det smattrande regnet mot fönstret idag. Hösten är nära, därmed även mitt välbefinnande. Jag är vad jag förstått ganska unik om att riktigt tråna efter hösten. Människor i min omgvining fräser surt till mig när jag pratar glädjande om hur sommaren förmodligen är slut. Det är tydligen så i lilla Sverige att man ska tycka bäst om sommaren, för då kan man grilla, bada och gå i fula saronger, men jag gör inte det!
Det är något som händer i mig när det börjar gå mot hösttider, melankolin verkar lämna i samma takt som att luften blir kallare och löven färgas gula och orange. Jag får äntligen ha på mig normala snygga kläder, inget brokigt mönstrat pastell skit mer. Det är mer acceptabelt att lämna huset iförd en stor ull mössa.
En annan aspekt är ju även att boxningstävlingarna sätter igång, allt man laddat för hela sommaren har man nu inom räckhåll.
Jag blir nästan tårögd så glad jag är över att det är höst, jag vet egentligen inte varför jag är en sådan extrem höstfantast. Kan kanske bero på att jag föddes i oktober månad?
Idag, lördag var det intervaller på schemat. Att träna intervaller ensam är lite speciellt. Det är ju mycket lättare att ha H.S.B cyklandes vid sidan skrikandes - Kör! Vid bestämd lyktstople. När man springer själv får man planera och måtta lite efter egen bedömning. Idag sprang jag till Vellinge trä och bygg. På den vägen finns det tyvärr inga lyktstolpar, men dock några träd och annat krafs som fungera bra som "koner".
Personligen, för att kunna ladda mig själv till att maxa dessa sträckor krävs en väldigt bred vokabulär av svordomar och könsord. Sant.
När jag springer där längst fälten måste jag bli lite arg för att riktigt kunna tända till. Jag tror det är en kombination av att tycka lite smått synd om mig själv som tvingas springa som en idiot i regnet mellan två träd, samt det faktum att det är en mental kamp man har inom sig. Men vad jag har kommit fram till är 1. Det är bra för mig att skrika högt innan jag börjar spurta. 2, när jag nått mitt mål ( utmärkande buske) är andhämtningen oftast högre, då blir jag bitter och fräser och svär högt. Jag behöver inte återge dessa ordagrant här.
Jag tror det är bra att jag inte bor som man kan säga "mitt i city". Många hade nog tagit illa vid sig av min intervall jargong, som man fint kan kalla den. Tack och lov för åkrar och ödemark.
Igår träffade jag upp min landslagskompis Irena, hennes syster Morena och Kennedy, vår olympiske boxare som nyligen kommit hem från Kina. Jag försökte göra mitt bästa som Malmö guide. Men kände mig smått begränsad av Malmöfestivalen som var i vägen. Det var dock trevligt, vi satte oss på Victórs och övervakades där av kära Teuta. Jag körde dom tillbaka till Lund där de bor för tillfället. 
Två år gammal bild på mig och Irena i Canada.
Jag måste möjligtvis ta tilbaka vissa utspel jag har haft mot Lund tidigare här på bloggen. Mina åsikter om att staden är onödig vidhåller jag vid. Men nu hittar jag faktiskt, lite grann ialla fall. Jag tror detta har påverkat min lite varmare inställning gentemot Lund. Vissa av männsikorna som bor där är ju faktiskt trevliga också.
Ikväll skall mina frends på bartöming på Hytten. Det är inte riktigt aktuellt för min del. Jag ska istället ha filmkväll med Irena, Ken och Morena. Gemytligt.
Jag gillar denna låten mucho, snappat upp den från Radio Soft. Såklart.
Enjoy
